Som om jag aldrig gjort annat

Och utan att det någonsin har varit något annat parkeras bilen återigen vid museets parkering - den som så många inte känner till. Och återigen försöker jag hitta en ursäkt för att inte stänga av motorn med en gång - jag vill ju bara höra klart låten innan jag stänger av och för en sekund eller 30 låter jag klockans siffror försvinna och bara lyssnar - sedan öppnar jag bildörren. Jag inbillar mig att jag småspringer med värdighet - när blev klockan så mycket egentligen? Och sedan när är den här vägen så himla trafikerad? Över kyrkstigen lugnar jag ner mina steg, men ändå hamnar någon småsten i skon. Så kullerstenen och jag ser våra skyltfönster.

In genom dörren, kyrkklockan har inte ringt till jobbstart än - jag är i tid, visst är jag i tid? De andra verkar ändå inte ha kollat på klockan på ett tag. Tack och lov. Typiskt, varför ska kunder stå precis i vägen när jag ska springa in till kontoret? Vad är det som alltid är så intressant just där?

- Ursäkta! Tack!

In på kontoret, är chefen där? Tänker hon på min sista minuten-ankomst? Hon, nej, sant, det gör hon inte. Tidernas bästa chef.

- Jodå, det är bara fint!

Häng av väskan och hoppa ut i butiken. Aha! Jag hade flera minuter tillgodo, sade visst klockan på kassans skärm. Så, vad ska jag göra nu? Jag stirrar.

- Mycket nya varor idag? Det var det, ja. En till skolstartsserie? Har sommarlovet ens börjat. Nej, det är sant. Man ska vara ute i god tid. Så klart.

Kunderna trillar in som de vill, kollar på den K-märkta dörren som är en mardröm att låsa så fort det hamnat ett gruskorn för mycket på stenbeläggningen utanför, de andas in, vill inte stå stilla för länge, kollar omkring, går till nyhetspodiet och bläddrar en stund.

Jag har fått en hög varor att prismärka. Vad är det för något egentligen? Mappar, en annan typ av mapp och en tredje typ av mapp. Snyggt, uppenbarligen. Limegrönt visste jag inte var på modet. Men uppenbarligen.

Påsarna är slut.

- Jag springer ner till källaren!

Öppna den gamla dörren, trampa inte för hårt i trappan ner, ska de trappstegen från år 1789 någon gång gå sönder så är det när jag kliver i dem - det kan man sätta något på. In i fängelsehålan, böj huvudet för det låga taket, var har vi de stora påsarna nu?

Upp igen, sälj vykort och "uhm, do you also have, uhm, briefmarken?" till tyskarna.

- Hej. Ett boktips, absolut! För barn. Harkling, visst. Vilken ålder?

Tack, tack, tack för barnrummets åldersuppdelning.

- En kille i 12-årsåldern? Han läser inte så mycket.

Härligt. Den svåraste.

- Vad gillar han?

Vidare. Var kan vi ha den boken? På lagret, jag springer ner. Hylla, efter hylla, efter hylla. Var ska vi kunna ha den egentligen. Typiskt. Jag sneglar mot väggen där det stora svärdet står, går dit, klappar lite på det, funderar på när jag ska ta upp min vilande superhjälteskarriär, tänker att jag ska bli klar med min kandidatexamen först åtminstone, tar ett andetag, jag letar efter en bok nu, gammalt skyltmaterial är inte lämpligt att leka med. Inte nu.

- Du vill ha det fakturerat?

Åh. Typiskt. Hur gjorde man det nu? Och vart tog de andra i personalen vägen? Hjälp. Kassa systemet (en åh, så medveten särskrivning) samarbetar inte med mig.

- Om vi har vaddå?

Varför ska danskar alltid prata danska?

Jag gör min sjätte sommar på jobbet.